I helgen har vi haft besök av min far. Det har delvid varit en väldigt känsloladdad helg då jag fått svar på en del frågor och funderingar kring min pappas skilsmässa samt min farfar som jag aldrig fick träffa eftersom han dog när pappa var 14. Jag har alltid trott att det var när pappa var 16 men det var alltså vid 14 års ålder. Och jag föddes 12 år efter det så naturligt träffade jag aldrig Gunnar.

Min farfar är en sådan person jag aldrig träffat men som jag på något sätt sörjer. Jag sörjer att jag aldrig fick träffa den mannen. Han verkade så cool och snäll. Tänk om han hade fått hjälp mot sitt höga blodtryck så hade han kanske funnits såpass länge att jag åtminstone hann träffa honom. Men men. Sånt är livet.Jag fick även svar på lite funderingar jag haft kring min fasters bortgång och ett stort familjegräl som skedde i samband med detta men jag tänker inte skriva något om varken det eller skilsmässan då jag känner att det är för personligt.

Vi har ätit god mat. Åkt Göteborgshjul. Strosat runt i centrum inne i Gtb. Spelat Wii Rock Band The Beatles. Wii sport och balance. Det har varit avslappnat och mysigt. Ja han har fortfarande sin korta stubin men det har fungerat väldigt bra ändå. Och Cj och pappa fungerar så bra ihop. De har spelat gitarr ihop flera gånger under helgen och pratat och diskuterat. Riktigt roligt att se.

Idag har jag varit på medlemsmöte och 1-årskalas. Stora smällen fyllde nyligen 1 år så idag hade vi lite knytis. Var himla trevligt.

Jag är fascinerad över mig själv, att jag har så svårt för att säga hejdå till folk vid tåg. Nu för tiden måste jag gå därifrån innan tåget börjat rulla ut ifrån perrongen för annars blir jag helt knäckt. Det är jobbigt nog att behöva säga hejdå för flera månader framåt, att då se tåget ta mina älskade bort ifrån mig, det går inte längre. Jag är känslomänniska. Det är bara så. Allt eller inget... Typ...

Imorgon ska jag till Kaj för första gången på ca 1,5 månad. Blir intressant. Sedan ska vi ha en session till före jul men efter det blir det mest uppdateringar någon enstaka gång/år. Det känns ju f*n sorgligt på något sätt. Jag har verkligen uppskattat de där timmarna med honom. Det har varit väldigt roligt, tufft och lärorikt. Nu är det bara för mig att fortsätta och inte ge mig. Jag har nått otroligt långt under det här året, längre än jag trodde att jag kunde komma men det är en lång väg kvar.

Jag behöver fortfarande träna mig på att säga ifrån när något inte känns bra. Att tillåta mig att ta plats. Att inte rasera mig så totalt som jag gjort hittills när jag pluggat matte. De senaste två gångerna har jag verkligen tvingat mig att andas jäkligt djupt och inte bli så hysteriskt arg på mig själv när jag inte fattar. Jag har kommit till stadiet gnällig, ska komma över en tröskeln också.