Det har varit en mkt turbulent vecka med mycket känslor. Det bläbbiga är över nu. Gött.

Livet är väl som vanligt. Typ. Man äter. Jobbar och sover. Spännande va? =)

eftersom jag är grymt trött. Fattar inte varför jag vaknat kl.3 och legat vaken i två timmar. Detta har pågått i över en vecka nu. NO good.

Imorgon är det Kaj-tid. Spännande värre. Jag vet inte om han blir nöjd med min hemläxa då jag "bara" jobbat fram två mål på papper. Har funderat kring det en hel massa men inte fått ner det på papper. Slarvigt av mig. Skämmas ska jag =)

Just nu är jag rätt lack på flertaler personer som tycker att min prins är lat för att han inte hittat något jobb. Det spelar ju ingen roll om man så söker 10 000 jobb om inte arbetsgivarna tycker att det är värt att ge honom en chans. Nu har han världens chans på ett jobb, bara det inte går åt helsike för företaget så är chansen stor att han får stanna kvar när praktiktiden är slut. Jag hoppas och håller tummarna så de blånar. Det skulle vara så jäkla underbart om han får jobb där.

Grejen är ju den att det är arbetsgivarnas marknad därute. Det finns asmånga arbetslösa som har oerhört olika erfarenheter. Arbetsgivarna drunknar emellanåt i ansökningar. Hannahflickan var tex en av 2000 som sökte på TVÅ PLATSER på ett ställe förut. Företagarna har inte en chans att plocka ut den bästa kandidaten när det blir så. Det blir lottdragning. Jag vet själv hur det känns eftersom jag själv satt i det där jäkla träsket i tre år. Hur hemskt det känns när man har sökt över 600 jobb och inte ens får ett nej till svar. Jag slutade räkna när jag hade sökt 600 jobb. Av alla ansökningar jag skickade ut fick jag komma på fyra intervjuer varav en ledde till jobb till slut tack vare att jag hade haft en praktikplats där jag fick pyssla med AutoCAD så jag kunde skicka ritningarna till T och visa vad jag kunde. Jag har jobbat på ELU i över 4 år nu och är fortfarande gränslöst tacksam för att de gav mig chansen att visa vad jag gick för och att de sedan valde att ha mig kvar. Visst har jag mina dagar när allt bara känns pestigt och motigt men dagarna som är bra är så oerhört många fler. Och vem har inte dåliga dagar emellanåt?

http://superficialragdoll.blogg.se/ blev jag påmind om högstadiet och gymnasiet.

Det var en enda stor lång uppförsbacke för mig. I högstadiet var det tyst mobbing, jodå, sådan existerar. Den innebär att den som mobbar ger en blickar som inte kan misstolkas. Jag fick ju höra också att jag inte var värd fem ruttna plommon också men det var mest blickarna jag fick som tillintetgjorde mig totalt. Ingen gjorde något heller. Den hjälp jag fick av personalen var att byta tyskagrupp iallafall så jag fick gå med lite roligare människor. Det var en av grejerna som gjorde att jag orkade med högstadiet överhuvudtaget. Tyskalektionerna med Jessica var guld =) Vi hade så roligt. Några tyckte säkert att jag inte riktigt hörde hemma där eftersom det inte var min klass men det var fler som accepterade att jag var där än det var i min egen klass kändes det som.

Gymnasiet var också väldigt jobbigt. Då hade jag förintat mig själv inombord fullständigt. När jag ser på bilder ifrån den tiden ser jag själsligt död ut i ögonen. Jag hatar mig själv fullständigt och totalt. Tyckte inte jag var värd någonting. Var rädd för känslor och intimitet. Jag hatade att kramas eftersom det var väldigt jobbigt för mig med att visa intima känslor. Mamma var väldigt orolig för mig och frågade flera gånger vad som var fel. Naturligtvis svarade jag att inget var fel.

Första dagen på vårterminen i ettan bröt jag ihop totalt och bara satt och tjöt inne hos skolsystern. Jag vet inte vad det var som fick det att bryta helt för mig. Jag bokade in en tid på BUP för att få någon att prata med. Jag var dit en gång och de lovade kolla upp flera tider till mig. Naturligtvis ringde dem mig inte förrän ett helt år efteråt och hade därmed förbrukat allt mitt förtroende för dem så jag fortsatte må dåligt i det tysta. Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag mådde så dåligt som jag gjorde. Jag hade dålig självkänsla, eller rättare sagt, jag hade INGEN självkänsla och kände aldrig att jag dög som jag var. Och eftersom jag trodde att jag inte dög något till och var dum i huvudet pluggade jag inte särskilt hårt eftersom jag trodde att jag var för dum i huvudet iallafall.

På sommaren efter vi hade slutat gymnasiet hade jag fått ett erureka. Jag hade insett en viktig sak om mig själv, att jag var bi och tycker om både tjejer och killar. Det gick liksom inte att blunda för det när jag höll på att brisera itu när Alexandra kom in på scenen när det var avslutningscabaré i skolan. Jag åkte på min första pride och träffade två underbara människor. Catherine och Dan. Catherine tog mig under sina vingar och jag fick åka till henne och hennes familj så mycket jag ville. Jag utnyttjade nog det lite väl emellanåt men det var så skönt att vara där. Jag och mamma hade väldigt mycket konflikter kring den tiden.

Catherine lärde mig att tycka om kramar och att det inte är jättefarligt att visa känslor. Att man inte dör av det.

Idag har jag under fem års tid nu kämpat som en blådåre för att bygga upp mig själv och en självkänsla. Det fick en extra bra knuff sedan Kaj Pedersen kom in i mitt liv via jobbet. Han var en av de personliga coacherna. I början var jag lite rädd för honom eftersom den andra coachen hade sagt att Kaj var jättetuff så i början gick jag inte hos honom men till slut kände jag mid redo för att byta coach och det ångrar jag inte en sekund att jag gjorde. Med hjälp av Kaj har jag fattat modet att börja bygga upp mig själv väldigt mycket. Det har gått snabbt framåt. ibland har jag undrat om det gått lite för snabbt. Jag har inte alltid hunnit med riktigt. Jag får fortfarande svackor som häromveckan när jag fick ett totalbryt över en personlig grej och Kaj bitchslappade mig genom telefonen så att jag skärpte till mig och tog tag i mig själv. Det är inte trevligt att tillåta sig själv att spela offer. Den där offerkoftan är äcklig och obehaglig.

Jag bara önskar att folk som mobbar kunde få in i sitt lilla huvud att det de säger sitter kvar oerhört länge, i värsta fall resten av livet. Jag hoppas jag en dag kan förlåta framförallt killen som var värst. Dem andra har jag släppt nästan helt men blir fortfarande arg när jag tänker på J. En dag kanske jag kan förlåta honom och önska honom ett långt och bra liv. Jag hoppas det så jag kan släppa det.

bättre. Håll en tumme för att CJ får jobb på stället han har praktik på nu. Isåfall löser sig allting automatiskt!!!!

kommit in i en liten svacka för tillfället så det lär bli tunt med blogginlägg några dagar. Fast det brukar det ju vara ändå visserligen. Men iallafall

Sovit jättedåligt inatt.

barnprogram som hjärntvättade mig på ett oerhört bra sätt när vi var små. Jag älskade Trasdockorna när jag var liten. Än idag älskar jag introt: http://www.youtube.com/watch?v=QuJDMKAZGGs

"Att va söt o lika som bär va är det å ha? Lite annorlunda är inge fel o va. Om man e av en annan sort....varför ska man kastas bort? Lite trasiga och knasiga, de e vårt trasdocksgäng lite trasiga och knasiga, de e vår refräng. E din näsa sned eller armen ur led och din tå är gul och blå, lappre(?) säger trasdockan du e lika bra ändå. Fast trasiga och knasiga vi sjunger vår refräng lite trasiga o knasiga de e vårt trasdocksgäng."

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag är stolt över att tillhöra ett trasdocksgäng. Jag tyckte det lät bra det där att man inte behövde vara söt och lika som bär för att vara okej ändå. Det fanns flera barnprogrma när jag var liten där man (tror jag) försökte få barn att inse att bara för att man inte är exakt likadana, att en del har någon form av funktionsstörning etc etc så var man helt okej ändå, att man inte skulle vara rädd för att prata med någon som såg lite annorlunda ut. Det gjorde att när jag gick i mellanstadiet och det kom ett syskonpar till klassen där systern hade ett lite annorlunda utseende så struntade jag fullständigt i det. Jag pratade med henne och hon var med i våra lekar. EN dag försvann de bara. Inte ens vår lärare vet var de tog vägen. Vi har undrat många gånger över var de tog vägen. Det har spekulerats i att de var gömda och var tvungna att fly. Jag vet inte. Jag minns inte deras efternamn, vet ju inte ens om de namn vi fick på dem var deras riktiga namn. Patricia och Daniel, det var hur som helst trevligt att ha er i klassen!!!!!!! Jag hoppas ni har det bra

Sovmorgon eftersom jag inte fick upp ögonen 5.45 Åkte till jobbet. Gav E en bprovburk med Hand cure och hoppas innerligt att den fungerar på hans jättesprickor. Pysslade med ritningar på ett projekt som skulle iväg till fastställelse. Pysslade med ett annat projekt där jag skulle fixa några ändringar på sammanställningsritningen. Efter lunch gick jag igenom ett projekt i Sthlm jag ska jobba med och insåg att jag inte kan pyssla med sammanställningsritningen mer åtminstone före jul. Bråttomprojekt. Det kommer ta några dagar innan jag kommer in i det jag ska göra. Vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja och så tidspress på sig.

14:15 åkte jag hem. Eller ja, jag gick då. Tog tåget till Ytterby. Buss hem. Ätit mackor. Badat. Tvättar. Väntar på att min prins ska sluta ha praktik idag. Typ.

Intressant dag va? =D