Jag jobbar och stormtrivs och älskar mitt jobb. Jag var ju arbetslös väldigt länge så när jag fick det här jobbet trodde jag det var för bra för att vara sant. Och när de frågade om jag ville stanna kvar ville jag helst av allt hoppa ur stolen och kyssa chefen på munnen. Nu gjorde jag inte det utan tvingade mig själv att sitta kvar på stolen och lyckades till slut klämma fram ett Ja det vill jag jättegärna.

Jag åker kollektivtrafik till jobbet. Miljövänligt men det känns som bortkastad tid när man vet att åker jag bil tar det 20min från dörr till dörr. Åker jag buss tar det en hel timme. Åker jag någon Lysekilsbuss kan tiden kortas ner till 40min om det är kölöst genom Tingstadtunneln för annars tar den omvägen runt Hjalmar Branting.

Vårat jobb är väldigt mån om sin personal så de gör vad de kan för att vi ska må bra. Det är inga problem att få ergonomiska stolar eller andra hjälpmedel, vi får osteopatbehandling om vi vill ha det, vi får söka motionsbidrag om vi vill få ner priset på gymkortet...och det senaste är personliga coacher. Detta är något som jag uppskattar erhört mycket. Jag hoppas det ska kunna hjälpa mig med min skitdåliga kroppsliga självkänsla. Jag har fått i läxa av coachen A att ta ett bad eller en lång dusch. Levande ljus. Ta en kroppsolja/duschcreme eller vad man nu har och tvättar sig med och en svamp, att långsamt gå igenom kroppen och försöka se skönheten i kroppen. Som så oerhört många andra är mitt problemområde min mage. Jag har fixerat den där kroppsdelen och börjat hata den under flera år. Jag försöker vända på det nu.

Och så ska jag försöka träna upp min självrespekt. Min självkänsla i det stora hela över min själ är bra. Jag insåg redan i högstadiet när jag var mobbad att jag kan inte vara någon annan än mig, allt jag vill ha i mitt liv är kärlek och respekt-kan man inte ge mig det har personen ifråga ingenting i det att göra. (citat Jonas Gardell)Jag har hellre några få personer nära mig som tycker om och respekterar mig som jag är än att jag går runt och spelar någon jag inte är och får en massa falsk respons.

Dessa personer tycker jag om och värderar oerhört högt även om det kanske inte jämt verkar som det men ni betyder jättemycket för mig.

Ska vi gå igenom hur mina familjer ser ut? Många tycker det är förvirrande när jag drar det.

Jag räknar upp dem som familj ett och två men de betyder lika mycket för mig så nummer två betyder inte att jag tycker mindre om er.

Familj ett består av min mamma S som jobbar som dagisfröken. Min lillasyster M som jobbar på ett företag som säljer teknik- och dataprylar. Mamma har en pojkvän, fästman (dem är förlovade) C. Han är en riktigt kul typ. Första gången jag såg honom ösregnade det ute. C har rätt fluffigt hår när han inte håller det kort. Han hade mockajacka och skinnskor på sig...De hade gått ca 4km i ösregnet...Förlåt att jag skrattade men det såg lite småkul ut. Jackan står tydligen fortfarande av sig självt. De träffades när jag fortfarande gick gymnasiet. Slutade där -01. C har två barn. D och E. Intressanta personer.

Familj två är pappa L och hans fru Å. De har en hund, J, som är rätt bortskämd. Å har två barn. M senior =) som är tio år äldre än mig. Och M jr som är ett år äldre än mig. M senior har två busbarn och M jr har ett.

Sen har jag en helt underbar morbror (gourmetkocken som jag är superstolt över), fyra kusiner jag träffar alldeles för sällan...det går flera år emellan *skäms över*

Sen har jag ju faktiskt en adoptfamilj också. Första gången jag skulle på pride, det var 2001, skulle jag träffa några människor jag enbart hade pratat med via internet. När jag kom fram till Sthlm hade det börjat regna och då fick jag ett sms av dem att de skulle skita i priden pga vädret så jag kunde åka hem igen. Jag tänkte aldrig i livet att jag har åkt 20 mil för att åka hem igen. Så jag letade mig fram till Tantolunden. Jag hade ingen aning om att det var parad den dagen och samling i humlegården. På nåt vänster hade jag riktig smällröta varje gång jag satte mig på T-banan eftersom varje gång hamnade jag rätt. Jag hade ingen aning om vilka tåg som gick var utan bara chansade och satte mig på det som kom först...

Nåväl, jag kom fram till humlegården och kände att jag behövde gå på toa. Jag hade ingen aning om var jag skulle gå så jag ställde mig i toakön och funderade. Framför mig stod ett par och pratade. Medan killen, D, gick in på toan började tjejen, C, att prata med mig. Hon frågade mig om det var min första pride och varför jag var ensam. Jag berättade som det var och hon sa men då adopterar vi dig. Som tur var hade vi samma läggning så jag hamnade bakom rätt banderoll =) Att första gången gå på pride har för många varit oerhört stort och skitkul och verkligen jättejobbigt. Jag tappade bort C och D en bra stund inne på Tantolunden och jag kände mig fullständigt miserabel och jättedeppig. En engelsk kvinna tröstade mig och pratade med mig en stund. Jag glömde fråga C och D var de bodde. Jag var i ett sådant tillstånd back then att jag trodde att ingen ville lära känna mig och ha mig i sitt liv eftersom jag hade börjat tro på allt elakt jag fått höra i skolan.

Efter en vecka kände jag att nej jag var tvungen att leta reda på C och D så jag skickade ut en efterlysning på Sylvia.se som då var den stora communityn för HBTpersoner och deras ena kompis observerade och bad om min mailadress så hon kunde ge den till C. C och hennes familj är jätteviktig för mig fortfarande och det grämer mig att jag inte kan åka dit oftare och hälsa på.

C var gift med T och de har ett barn-MiniC. För två år sen (?) skilde sig T och C. T hittade J som han nu är gift med. Hon spelar btw i ett skitbra proggband =) C hittade sig en pojke vid namn P. De ska ha barn...när som helst...typ...

Har haft en helt sjuk babyboom bland vänner och jobbarkompisar det senaste året. På ca 14 månader ska det komma 15 barn!!! Det är "bara" två kvar nu.

Nu börjar det här bli väldigt långt...Jag får ju spara lite godbitar till senare...Det här blev nog mest förvirrat på slutet. Oh well...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

FÖrra året var ett jobbigt år. Första halvåret många jobbigga händelser, en för mig kär kollega blev svårt sjuk och gick sedan bort väldigt hastigt, min älskade bonusmamma blev svårt sjuk och var farligt nära döden, det skar sig totalt med pappas dåv...

Host host host nys nys nys frääääääs, nys host host host host. Nästan lillebror fick sin andra son (veckans bästa händelse utan tvekan) För lite sömn=skrik och bråk varje dag både morgon och kväll. Stora vagnen stulen.   ...

Vi var på simskolan, lekte med en kompis och gick sedan på kalas, fram tills kl.15 var skruttis hur pigg som helst, sedan tokdäckade hon totalt, T hade smittat henne med sin förkylning, på kvällen hade skrutt över 40 graders feber. Sedan har den pend...

5 hela underbara veckor semester. Jag älskar mitt jobb men åh vad jag är värd semester och ledighet. Slappa dagar utan måsten. Hoppas det blir lite sol och värme snart annars får jag börja käka d-vitamin känns det som =D Min ena bästa vän skrev a...

Det har på kort tid varit mycket tråkigheter för vänner och bekanta, kollegor osv. Idag kom ytterligare ett fruktansvärt tråkigt besked, en underbar kollega har efter en trids sjukdom lämnat oss hastigt. Han borde ha fått många år till med sina barn ...